Gå till innehåll
  • |  Webbtjänster 
  • |  Öppettider 
  • |  Kartor 
  • |  Blanketter 
  • |  Kontakta oss 
  • Skriv ut Skriv ut
  • Webbkamera
  • English
  • Start
  • Bo/Leva
  • Ung
  • Näringsliv
  • Turism/Nöje
  • Kommun/politik
  • Nyheter


  • En liten berättelse
  • Historik
  • Länk till byars hemsidor

Historik

Lappstaden i ArvidsjaurHistoriskt är Arvidsjaur sameland. Området koloniserades sent av svenskarna. Den förste nybyggaren bosatte sig i kommunen 1757, då Per Israelsson-Käck kom till trakten och inledde nybyggareran.

Ännu vid medeltidens slut hade samerna endast i liten grad påverkats av kristendomen. Omkring 1570 uppfördes ett litet kapell i Arvidsjaur vid dåvarande marknadsplatsen. År 1607 stod en ny kyrka färdig och på 1640-talet blev Arvidsjaur eget pastorat. Befolkningen var då ännu helt samisk.

Det har gjorts arkeologiska forskningar på senare tid som har fört fram spår från tusentals år sedan. Intressanta fynd har påträffats vid utgrävningar i Gullön och vid sjön Malmesjaure i den norra kornmundelen. Det är spår efter jägare och fiskare och deras lägerplatser man grävt fram. Fångstgropar för vildren har funnits vid norra sjöändan av Lomträsket och från flera andra håll kommer det fram "minnen" från vår forntid.

Man anser att Norrbottens befolkning, troligen samernas förfäder, hade sinaSamer boplatser öster om nuvarande lappmarksgräns. De nuvarande vidsträckta och tätbefolkade bygderna vid kusten låg då ännu under vatten och de fåtaliga inbyggarna levde av vad skogen och vatten kunde ge. Inlandet var det stora strövområdet med då ännu outtömliga tillgångar av vilt, pälsdjur och fisk.

Under medeltidens senare del växte kustlandets fasta befolkning, som alltmer trängde ut samerna från deras gamla jaktmarker och fiskevatten. Bönderna, och då särskilt de sägenomspunna birkarlarna (storbönder och köpmän på samma gång) förmedlade varuutbytet med sydligare landsdelar. Vissa år var det otroliga mängder pälsdjursskinn av olika slag som förmedlades från lappmarkerna. På grund av hård beskattning av viltbeståndet medförde detta att denna storhetstid inte varade länge. l början av 1600-talet hade jaktutbytet sjunkit till betydelselöshet.

Arvidsjaur var en kyrkostad, som beboddes vid kyrkhelger och marknader. Kyrkostaden bestod av tre delar. "Lappstaden" finns alltjämt kvar, den äldsta av kyrkostäderna, som det förnämsta minnet av den skogssamiska kulturen samt skogssamebyarna och svensbygdernas månghundraåriga kontakt vid marknader och kyrkhelger. Än i dag används "lappstadens" 70-talet kåtor och härbren av samerna vid stora kyrkhelger.
En andra del utgjordes av "borgarstaden", där handelsmän från Piteå ägde stallar och hus där de vistades särskilt under marknaderna.
Den tredje var "bondstaden", som kom till under senare delen av 1700-talet, då Arvidsjaur även fick en befolkning av nybyggare och bönder. Kyrkostaden låg tidigare strax väster om det nuvarande samhället i korsningen av landsvägarna Arvidsjaur - Arjeplog - Jokkmokk, där grunder ännu finns att se. På 1820-talet flyttades kyrkostaden till platsen för det nuvarande samhället.

Nu har en ny tid kommit med högre levnadsstandard och förbättrade kommunikationer. Arvidsjaur har alltid hållit sig väl framme, både socialt, kulturellt och ekonomiskt.

Arvidsjaur Flygplats etablerades 1990. Huvuduppgiften är att bedriva reguljär flygtrafik till och från Stockholm.
1999 etablerade sig Scandinavian Aviation vid flygplatsen, där de bedriver gymnasial flygskoleverksamhet i samarbete med Sandbackaskolan i Arvidsjaur.

Inlandsbanan sträcker sig från Kristinehamn i söder till Gällivare i norr – hela 130 mils järnväg och trafikeras från mitten av juni till i början av augusti.

Belagda riksvägar av god kvalitet finns till kuststäderna Luleå, Skellefteå och Piteå. Restiden är ca 1,5 tim till samtliga orter. Silvervägen ger dessutom Arvidsjaur en året-runt-hamn i Rognan i Norge.

Vid tätorten Arvidsjaur ligger sjön med samma namn. Arvidsjaur är samiska och betyder "Den givmilda sjön".

__________


Delar av ovanstående är hämtat ur skrift om Arvidsjaur
utgiven av Piteå-Tidningen 1981
med text av Allan Lundqvist